Teknikens utveckling har dock gjort det väldigt lätt att sprida information. En privatperson kan idag utan några större kunskaper dela ut hela sin skivsamling eller filmsamling till hela världen med utrustning som finns i var mans hem, och det hela tar ett par minuter. Och det sker via privat kommunikation från människa till människa. I demokratiska stater har sådan kommunikation alltid haft ett någorlunda starkt rättsskydd. Brevhemligheten hindrar posten från att öppna brev utan en väldigt god anledning, och polisen behöver särskilda tillstånd för att avlyssna telefoner. Sjukhusjournaler är jättehemliga, psykologer har tystnadsplikt och det är olagligt att eftersöka journalisters källor. Enda sättet att hitta dagens piratkopior är att fånga upp den privata kommunikationen och titta vad som finns i den. Upptäcker man då att det inte fanns någon piratkopia i kommunikationen så är det för sent – man har ju redan lyssnat av den. Och vem vet, det kanske fanns något annat intressant där som man kan använda på något sätt, eller om inte annat skvallra om på fikarasten? Alltså måste vi välja – antingen ger vi upp skaparnas monopol eller så ger vi upp rättsskyddet för privat kommunikation.

East Germany

Det är ett sjukt viktigt val. På ena sidan har vi ett samhälle som får Östtyskland att likna en mönsterdemokrati. På andra sidan har vi ett samhälle där brott mot mänskliga rättigheter en vacker dag blir till ett hemskt minne från forna onda tider. På ena sidan har vi ett samhälle där stora globala företag levererar kabel-TV-internet hem till apatiska komsumenter. På andra sidan har vi ett samhälle fär människor från hela världen kan kommunicera riskfritt med varandra. På ena sidan har vi ett samälle där skivbolagsdirektörer bestämmer vilka få lyckliga personer som ska få bli megastjärnor (vad sägs om en avsugning, fröken?). På andra sidan har vi ett samhälle där kultur sprids från människor som tidigare aldrig har kunnat sprida den till människor som tidigare aldrig har kunnat få tag i den. På ena sidan ett samhälle där privata företag kan leka poliser och idka utpressning mot enskilda personer. På andra sidan ett samhälle där det enda som bestämmer hur framgångsrik en artist blir är hur bra folk tycker att denne är. På ena sidan har vi ett samhälle där en filmstjärna får tiotals miljoner dollar för att jobba i ett par månader. På andra sidan har vi ett samhälle där diktaturer kommer att få väldigt svårt att behålla sitt grepp över befolkningen. På ena sidan ett samhälle som gör 1984 till en beskedlig pojkbok. På andra sidan har vi ett samhälle där kommunikation skapar en förståelse för olikheter som i praktiken gör krig omöjligt.

Men vad gör vi då med artisterna? Hur ska de kunna leva på sitt arbete? Visst, nya affärsmodeller kanske är lösningen. Om jag hade tillgång till all musik och film på ett enda ställe, och kan få upp det i TV:n/stereon i realtid med ett enda musklick och till en rimlig kostnad, så skulle jag betala för det istället för att krångla med piratgrejer. Andra, som inte har samma goda ekonomi, kanske skulle fortsätta med piratkopieringen. Så jag vet inte. Och ärligt talat så bryr jag mig inte. Frågan känns inte så viktig i sammanhanget. Om priset för en framtid med frihet, fred och demokrati är att musiker, författare och filmarbetare inte får betalt så är det en helt okej trade-off för min del. Då skiter jag i artisterna. Hellre ett liv utan ny musik än ett liv utan frihet, fred och demokrati.

Så därför röstar jag från och med nu på Piratpartiet.

/P – Nu officiellt piratpartist

Me