(Originally written as a chronical for the Qbranch web site)

Hej!

Palle här. En kollega till mig, som vi kan kalla Laxen, gillar ost. Framförallt gillar han en viss ost som inte finns i Sverige. När han fick nys om att jag jobbade i Canada, så frågade han om jag kunde köpa ost åt honom. Visst kunde jag det. Jag gillar också ost.

Jag gillar även tatueringar. Jag har ett gäng. Det viktigaste med en tatuering är att den står för något. Visst, hellre en snygg tatuering än en ful, men hellre en ful med mening än en snygg men meningslös. Alla mina tatueringar har en mening. Där finns tatueringar som står för AIK, flipper, IT, anarkoliberalismen, hårdrock och frihet. Om de är snygga avgör däremot betraktaren.

Ost är ett stort område. Olika ostar kommer till sin rätt i olika omgivningar. Man kanske inte kläggar ner Camembert i makaronerna, och Grevé är inte så gott till portvin. Vissa ostar kommer till sin rätt i fler omgivningar än andra. Vissa ostar kommer inte till sin rätt oavsett omgivning. Laxens favoritost hette Velveeta, och enligt honom kommer den till sin rätt i makaroner.

Chefen gillar också tatueringar. Han och hans vapendragare uppbär stora likheter med Arnold Schwarzenegger och Danny DeVito i filmen Twins. Själv vet jag inte om jag skulle basunera ut en sådan likhet, men herrarna är uppenbarligen av annan åsikt. De vill nämligen köpa en tatuering på min kropp. En Twins-tatuering.

Jag frågade conciergen på hotellet om var man kunde köpa ost. Hon gav mig adresserna till några ostbutiker. Jag begav mig till en av dem, och gick och kikade lite bland ostarna. Av naturliga skäl dominerade franska ostar. Folket i Quebec ser sig själva som franska. Med svenska ögon ter de sig mest som fransktalande amerikaner. Jag frågade butiksinnehaverskan om de hade Velveeta. Hon gav mig en mycket förorättad blick och fnös.

Chefen gav mig ett skambud. ”En pizza med extra ost, ett helrör och Guns ’n Roses på högsta volym, okej?”. Mitt motbud låg naturligtvis på helt andra nivåer. Chefen är tydligen inte så bra på förhandlingar, för han har inte kommit så långt sedan sitt första bud. Han lade till 1200 bath i ett brunt kuvert. Ska han köpa en tatuering på mig för bruna kuvert på 1200 bath styck, så kommer hans kuvertbudget att bli enorm.

Tydligen är Velveeta inte någon fin ost. Under europeiska livsmedelslagar är det tveksamt om det ens är en ost. Butiksinnehaverskan hänvisade mig till IGA, vilket är ett kanadensiskt ICA. Jag begav mig till en IGA-butik och hittade mycket riktigt mängder med Velveeta. Det visade sig vara en färdigskivad och väldigt gul ost.

Många anser att kvalitet när det gäller tatueringar är snygga tatueringar. Jag anser att kvaliteten ligger i tatueringens innebörd. Vad Chefen anser vet jag inte, men Twins-tatueringen öppnar ju för spekulationer. Oavsett vilket, så är det ytterst tveksamt om en Twins-taturing någonsin kan bli särskilt snygg. Klart är dock att den blir dyr.

Tanten i ostbutiken anser uppenbarligen att Velveeta inte är en kvalitetsost. Jag är benägen att hålla med tanten i den frågan. Laksen anser dock att Velveeta är en alldeles ypperlig ost att klägga ner i makaronerna. Hemma hos Laksen ska nu han och hans vänner ha regelrätta makaroner-och-velveeta-orgier. Jag ska nog köpa ett par paket till åt honom.

Normala människor skulle antagligen inte anse Velveeta som särskilt kvalitativ. Normala människor anser antagligen inte heller en Twins-tatuering som särskilt kvalitativ. Laxen anser dock att Velveeta passar väldigt bra till makaroner. Och Chefen anser uppenbarligen att en Twins-tatuering passar väldigt bra på min kropp.

Slutsats: Kvalitet ligger i betraktarens ögon.

/P

(Originally written as a chronical for the Qbranch web site)

Hej!

Palle här. Såg precis min vän Peter i TV-programmet ”Singelcoacherna”. Programmet går ut på att eviga singlar ska lära sig hur man umgås med motsatta könet. Rent praktiskt innebar det allt från afrikansk dans till nya glasögon. Peter tyckte att det var rätt kul att vara med, även om inspelningsveckorna blev väldigt hektiska. Dessutom gjorde det tydligen nytta, för han säger att han har det betydligt lättare på raggningsfronten nu.

Jag är tillbaka i Montreal. Till och från. Jag åker ju naturligtvis hem till de allsvenska matcherna. Ingen har väl missat att två svartgula lag slåss om guldet? De 588 milen till hemmamatcherna innebär vissa logistiska bekymmer, men som konsult blir man rätt bra på logistik. I jämförelse med att se pokalen bärgas från andra sidan Atlanten så är dessutom de 588 milen till hemmamatcherna en fjäderlätt börda. Det ger dock vissa absurda effekter, och flygvärdinnorna på Air Canada har börjat kalla mig Palle.

Jennyralen såg också Singelcoacherna. Hon undrade om även icke-singlar kunde få vara med i programmet, och tittade menande på mig. Jag frågade aldrig vad hon menade med det. Kanske tyckte hon att den afrikanska dansen såg rätt kul ut? Peter fick också gå en massagekurs och träna på unga vackra damer, men jag tvivlar på att det var just det inslaget som hon tänkte på.

Jag hamnar på olika hotell hela tiden. Jag vet inte om det är mig det är fel på, eller om det bara är ont om hotellrum i Montreal. Vis av erfarenhet ber jag varje gång om ett rum på någon av de lägre våningarna. Sist fick jag ett på 20:e våningen. Nu väntar jag bara på att något av hotellen ska börja brinna.

Peter fick nya glasögon och en ny frisyr. De köpte även en massa nya kläder åt honom. Innan dess fick man se vad som fanns i hans garderob. Peters garderob bestod av enbart svarta kläder, och på den översta hyllan tronade till och med en svart hatt! Han fick säkert lära sig en massa matnyttiga saker under inspelningarna, men varför ändra på hans garderob? Den var ju perfekt redan från början.

Jag lyckades inte lösa logistiken när AIK mötte Häcken, så då befann jag mig i Canada. Den www.matchen.com som jag frågade efter sist finns inte än, och de asiatiska sidorna må sända den grekiska ligan, men uppenbarligen inte den Svenska. Jag surfade till TV-kanalens hemsida, och de erbjuder faktiskt ”Veckans match” över Internet, men de hade tydligen missat att AIK mot Häcken var veckans match. Jag ringde Jennyralen och försökte få henne att skriva ihop en dator med TV-kort hemma, men hon hade fullt upp hela veckan. Efter att ha mailat i princip alla jag känner med tillräcklig kunskap, så lyckades jag till sist hitta en person som kunde hjälpa mig. Han sprang och köpte ett TV-kort, jag loggade in på hans dator från hotellrummet, och en kvart innan matchen började tittade jag på en hackande TV-sändning från Sverige.

Peter är (eller var) den perfekta nörden. Jag känner ju några sådana i och med min hobby och mitt arbete. Bland annat Greken, en kär kollega till mig. Om Peter spelar i Nördallsvenskan leder Greken Nördsuperettan. Jag antar att jag själv spelar mina derbyn mot honom. Alla tre jobbar vi med datorer, har desamma som hobby, äger helsvarta garderober och spelar flipper. Hoppas nu bara att inte Chefen tittade på Singelcoacherna…

TV-sändningen var förvisso bättre än webbradio, men det gick inte upp mot den äkta varan. T ex började programmet buffra strax innan AIK gjorde matchens enda mål på straff. Som tur var kom det igång igen lagom till reprisen. Internet-TV har dock en del kvar att bevisa för mig, men jag är ganska övertygad om att det kommer att ta över en vacker dag.

Greken har som sagt även han en helsvart garderob (dock utan hatt). En gång på ett konferensjippo arrangerade Chefen en ”extreme makeover” på Greken. Ny frisyr, slingor i håret, färgglada kläder och välrakad. Det var inte utan att jag tänkte tillbaka på det jippot när jag tittade på Singelcoacherna. Greken är dock inte singel, åtminstone ingen evig sådan. Jennyralen känner för övrigt Greken sedan länge. Kanske var det honom hon menade med sin blick?

Återigen förundras jag över att underhållningsbranschen inte ännu inte lyckas konkurrera ut piraterna. Min lilla privata TV-kanal på hotellrummet var ju egentligen en olaglig piratsändning (tror jag). Jag hade gärna betalat ganska mycket pengar för att se matchen lagligt (och TV-kort är ju inte heller gratis), men det gick helt enkelt inte. Det enda lagliga sättet för mig att kunna se matchen på TV hade varit att flyga hem, och då hade jag ju lika gärna kunnat se den på riktigt. Internetsändningarna av ”Veckans match” är dock ett stort steg i rätt riktning, och jag tror inte att det dröjer så länge innan vi får se mycket mer av sådant.

Det är faktiskt inte bara AIK som lockar hem mig då och då. Hemma väntar ju även Jennyralen och Jycken. Dessutom tar hotellen hutlöst betalt för att tvätta kläder, även om de är helsvarta. Om inte annat så måste jag alltså hem och tvätta.

/P

(Originally written as a chronical for the Qbranch web site)

Hej!

Palle här igen. Sedan förra nyhetsbrevet förgyller jag din tillvaro med anekdoter från den digitala världen. Marknadsavdelningen lyckades tydligen bota Chefens hicka, för här kommer en ny Qrönika!

Killer Application. Jag vet inte riktigt hur jag ska översätta begreppet. Vare sig “Dödsprogram” eller “Genomslagstillämpning” känns särskilt träffande. Svenska Datatermgruppen, som annars brukar visa isländsk nit i sin översättningsiver, hade ingen hjälp att komma med den här gången. Jag nöjer mig med att försvenska stavningen och kallar det för “killerapplikation”.

Jennyralen, min närmaste och käraste, beordrade mig häromdagen att åka förbi affären på hemvägen. Jag handlade det jag skulle och lokaliserade sedan kassorna. Det var inte svårt. Bara att ta sikte på folksamlingen innanför dem. Personalen drog varorna en och en framför kassans läsare. Kunderna betalade. Antingen genom att dra ett plastkort i en läsare, eller genom att lämna över föremål av papper och metall. Till slut blev det min tur. Efter genomgången process kunde även jag åka hem.

I den värld där jag känner mig mest hemma - den digitala - innebär begreppet killerapplikation oftast en mjukvara som är så efterfrågad att folk köper ett stycke hårdvara enkom för att mjukvaran kräver det. VisiCalc sägs vara den första killerapplikationen. Innan VisiCalc fanns det två sätt att arbeta med siffror. Antingen använde man sig av papper och penna, eller så hyrde man in sig på en mini- eller stordator. VisiCalc, förebilden till MS Excel, blev så populär att hårdvaran den krävde, Apple II, blev en storsäljare.

När jag skrev min förra qrönika var jag i Montreal. I Montreal tar taxichaufförerna endast kontanter. Jag har sällan kontanter på mig. Alltså fick jag be chauffören åka förbi en bankomat varje gång. Det innebar högre kostnad och längre restid. Nu tänker du säkert att jag borde ha tagit ut tillräckligt med pengar innan resan. Men om man känner mig så vet man att det inte spelar någon roll. När jag väl sitter där i taxin har jag garanterat inte tillräckligt med pengar ändå.

En annan definition på killerapplikation är lite mjukare. Då innebär begreppet ett användningsområde som får en viss teknologi att slå genom. E-post och WWW anses vara exempel på de killerapplikationer som spred internet till den stora massan. SMS och vanliga telefonsamtal kan sägas vara de killerapplikationer som har fått miljarder människor att skaffa mobiltelefon.

Häromdagen ringde Polaren Per. Han är en sådan som alltid har för mycket månad kvar i slutet på pengarna. Jag har som sagt sällan kontanter på mig. Tidigare i år lånade jag därför några hundra av honom. Nu behövde han dem. Akut. Elektroniskt hade det inneburit tre bankdagar. Jag fick vackert sätta mig i bilen, åka förbi en bankomat och åka hem till honom med pengarna.

Om vi lämnar den värld där jag känner mig mest hemma – den digitala – och ger oss ut i verkliga världen, så upptäcker vi tusentals killerapplikationer. Matlagning (elden), kärran (hjulet), bilen (bensinmotorn) och stövlar (gummi). Hur populär hade ångmaskinen blivit om vi inte hade kunnat stoppa den i båtar och tåg? Hur kul hade det varit med kopparkablar om de inte hade kunnat leda elektricitet?

Jag längtar efter nästa killerapplikation. Med den på plats hade jag aldrig behövt stå i folksamlingen. Jag hade inte behövt åka omvägar i Montreal. Och Polaren Per hade fått sina pengar på två röda. Vad jag talar om? Mikrobetalningar. Elektroniska mikrobetalningar.

Alltså en betalningsmetod som inte kräver plastkort eller små föremål av papper och metall. En betalningsmetod som är så snabb att den lämpar sig för alla sorters inköp, och framförallt de små. Frågar du mig, så tror jag att mikrobetalningar kommer att röna samma öde som textmeddelanden och kameror – att bakas in i mobiltelefonen. Tänk att köra den överfulla varuvagnen genom en avläsarport, svara med grön knapp på ett ”SMS” och sedan vara klar! Tänk att kunna bifoga en hunka med SMS:et till Polaren Per?

Jag längtar!

/P

(Originally written as a chronical for the Qbranch web site)

Hej!

Palle här. Endast Skatteverket kallar mig för Patrik Bodin. Jag är sedan urminnes tider konsult på Qbranch och nu ska jag börja representera firman även på detta sätt (nu fick nog Chefen hicka). Jag kommer att förgylla er tillvaro och det här nyhetsbrevet med anekdoter från den digitala världen.

Disaster Recovery. Du vet, de där orden som låter så jobbiga, men som är ack så nödvändiga. Häromdagen fick jag uppleva Disaster Recovery i verkligheten. I den värld där jag känner mig mest hemma - den digitala - innebär begreppet Disaster Recovery många saker. Allt från backuprotationer med halva släkten inblandad till långa kontaktlistor och procedurbeskrivningar. Det hela går ut på att verksamheten ska kunna fortgå - även om den stora katastrofen inträffar. Nu har jag upptäckt att verkligheten inte ligger så långt från den digitala världen…

Jag är just nu på resande fot – i skrivande stund på ett hotell i Montreal. Som alla hotell på den här sidan pölen, så sticker stället upp. Runt femtio våningar upp närmare bestämt. De riktigt rutinerade resenärerna brukar av praktiska skäl se till att bo på de lägre våningarna, men bor man på andra våningen i Kristineberg så tycker man det är rätt kul att bo på fyrtionde våningen ibland. Jag bor alltså fyrtionde våningen.

Häromveckan började arbetet redan klockan fyra på morgonen lokal tid. Alltså gick jag och lade mig redan vid tiotiden. Ett par timmar senare börjar det tuta i mitt hotellrum. Jag blir lite irriterad och ringer receptionen. Ingen svarar. Efter en stund skriker en hysterisk röst på franska ur högtalaren. Jag förstår ingenting. Ringer receptionen igen. Ingen svarar. Samma röst byter till engelska. Det brinner i kåken. På våning två.

38 våningar längre upp funderar jag över mina alternativ. Jag kikar ut över den bedårande utsikten – halvvägs upp till himmelen. Inser rätt fort att den vägen är lika dödlig som vacker. Jag klär mig lite representabelt samtidigt som rösten meddelar att hissarna är avstängda. Endast ett alternativ återstår: att börja knalla neråt. Mot våning två.

Ute i trappan är det till en början rätt tomt, men ju längre ner jag kommer, desto fler människor finns det omkring mig. Våning tjugo – början till trafikstockning. Våning tio - snigelfart. Jag får normalt inte panik, men att befinna sig i en trafikstockning i ett trapphus som långsamt fylls med rök är en ganska… frustrerande känsla. Jag roar mig med att räkna trappsteg. Trettio steg per våning.

Receptionen, på våning tre, är insvept i tunn brandrök. Det sticker i näsan. Överallt springer det omkring förvirrade brandmän och huset är omringat av blinkande stegbilar. Underligt nog är baren i lobbyn öppen, trots all kaos. Jag hittar en kollega, och vi tar en öl i baren betraktandes villervallan. Kan detta vara ett marknadsföringsjippo från hotellbaren? Så här många gäster har de nog aldrig haft. Efter ett par timmar droppar de förvirrade brandmännen av. Vi får komma upp på rummen igen. Via hissen.

1110 trappsteg. Dagen efter känns det som att jag har lånat Johan Mjällbys knän. Varje steg är en plåga. Till och med en så busenkel sak som att köra en amerikansk bil blir en konst. Nästa gång en hysterisk röst förklarar att hotellet brinner, så stannar jag på rummet och brinner inne. Eller så bor jag på våning två.

Disaster Recovery. Du vet, de där orden som låter så jobbiga, men som är ack så nödvändiga. I verkligheten innebär Disaster Recovery bland annat trappor. Trappor är Disaster Recovery. När hissarna inte fungerar, till exempel för att hotellet brinner, så tar man trapporna. Jobbigt, fruktansvärt jobbigt, men nödvändigt, ack så nödvändigt.

Jobbet? Jodå, vi kom upp i tid, och vi var klara inom servicefönstret. Så klart!

/P