(Originally written as a chronical for the Qbranch web site)

Hej!

Palle här. Jag gillar som bekant att resa, i jobbet såväl som privat. Framförallt gillar jag att resa till städer, och gärna stora sådana. Då får man se allsköns märkliga och omärkliga tingestar och människor. Ju större stad, desto fler märkliga och omärkliga tingestar och människor. I år har jag bland annat hunnit med Montreal, München, Wien, Lissabon, New York, Philadelphia, Pittsburgh, Toronto, Amsterdam, Kuala Lumpur och Sydney.

Jag gillar även att resa virtuellt. På Internet. D v s kommunicera med allsköns olika människor runtom i världen i olika syften, professionella såväl som privata. Även här noterar man spridningen av märkliga och omärkliga tingestar och människor. Fördelen med Internet är att allt finns på Internet. Nackdelen med Internet är att allt finns på Internet.

Något som slagit mig är konformiteten i Stockholm. Inte nog med att alla människor ser likadana ut, alla bilar och alla hus ser också likadana ut. I de flesta andra städer, åtminstone de icke-europeiska, blandas olika kulturer, och de har ofta egna stadsdelar. De nordamerikanska städerna, Kuala Lumpur och Sydney har t ex allihop varsin China Town. I China Town är inte bara skyltarna på kinesiska, även många hus bär tydliga kinesiska spår. Bilarna ser dock likadana ut överallt.

Platt stad

På tal om China Town så finns det, precis som det alltid har funnits, människor som inte gillar när andra människor får vara sig själva och göra vad de vill. Alltså görs det ideligen försök att stoppa friheten och variationen på Internet. Vissa stater censurerar Internet och organisationer gör vad de kan för att stoppa olika företeelser. Internet har dock en väldigt pragmatisk syn på censur. Det betraktas som nätverksproblem. Eftersom Internets design i grunden är redundant, så hittar trafiken snabbt nya vägar förbi nätverksproblemen.

När det gäller arkitekturen är konformiteten extra märkbar. Varenda kåk i Stockholm är fem våningar hög och har en putsad fasad i någon blek färg. Någon har tydligen bestämt att det ska vara så, och gud nåde den som vågar gå utanför ramarna. I alla de andra städerna har arkitekterna haft betydligt större frihet. Det innebär förvisso en större andel fula hus, men det innebär också en större andel vackra hus, och det innebär framförallt en betydligt större variation.

En dansk domstol förbjöd nyligen danska Tele2 att svara på DNS-förfrågningar efter www.allofmp3.com, den ryska MP3-sidan där man kan ladda ner väldigt billig musik. Genom åren har det förekommit försök att skapa alternativa DNS-infrastrukturer, men inget sådant försök har lyckats särskilt bra. Men om fler följer danskarnas exempel, så kommer det ganska fort att växa fram alternativa DNS-system som effektivt kringgår domstolarnas beslut. Naturligtvis går trafiken att stoppa med andra metoder, men även då kommer Internet att betrakta hindret som ett nätverksproblem och trafiken kommer till slut att routas andra vägar.

Nyligen knåpade en kanadensare ihop ännu en proxy-applikation som kan användas för att ta sig runt censur. Nackdelen med den är att den kräver personliga konton på serversidan, vilket kan bli lite jobbigt när en dryg miljard kineser vill surfa fritt, men det är ändå ett exempel på hur censuren undviks. Sedan tidigare finns t ex Tor, som routar trafiken via tusentals proxyservrar runtom i världen.

Husen i de större städerna är allt från 2 till 80 våningar höga. Materialen varierar friskt mellan puts, sten, trä, betong, stål och glas. Färgerna täcker regnbågens hela spektrum. Nu svär jag väl i kyrkan eftersom vi svenskar får lära oss i småskolan att Stockholm är världens vackraste stad, men resultatet av arkitekternas frihet är faktiskt betydligt vackrare städer.

Beautiful Sydney

I och med ”web 2.0”, den ”nya” synen på Internet där majoriteten av innehållet är användargenererat, så blir det dessutom betydligt svårare att veta vad man ska censurera, eftersom det inte längre finns några få centrala källor till informationen. Det blir så att säga en massa fula och en massa vackra hus mest lite överallt. För att travestera Göbbels: Man kan hindra alla personer en gång och man kan hindra vissa personer alla gånger, men man kan inte hindra alla personer alla gånger.

Det är uppenbarligen betydligt lättare att stoppa arkitekter än IP-paket.

/P

Normally, going from downtown Montreal to the Pierre Trudeau takes about 15-20 minutes. I usually leave the hotel about 40-50 minutes before check-in deadline, which is more than enough. Last Thursday I left the hotel about 1 hour and 20 minutes before check-in, since the hotel threw me out. After driving for a while, I realized I’d forgot my hat. I went back to the hotel and got my hat. The second time I left the hotel, I had an hour to check-in.

Damned hat

Five minutes after getting on the highway everythings stops. After another half hour I see why. Two of the three lanes are shut-off for several miles due to road work. Although I fail to see even one road worker for all of the shut-off. I call the airline. After some switchboard bouncing, I end up with someone that seems to know what she’s talking about. “I’m on my way.” “Allright sir, I’ll let them know.”

I park the car at the rental return exactly on check-in time. It takes about four minutes to return the car and run to the check-in desk. “Sorry sir, check-in is closed.” “But I called…” “Sorry sir, but check with ticketing, they might help you.” Ticketing send me to the check-in desk which sends me to the ticketing which sends me to the check-in desk. Finallt, I get the check-in lady to follow me to the ticketing desk. However, they won’t let me on that plane, although there’s still 50 minutes until take-off. I look for alternatives. London? Full. Paris? Full. Munich? Full. There’s a flight to Frankfurt the next day. This is the very same day that AIK will play the last game of the series, with the chance of winning the chmpionships. Only that I’d arrive after the game. Yeah, sure…

AIK

The ticketing lady can only see Star Alliance flights. She directs me to Lufthansa, that sold me the ticket. I call Lufthansa. “Yez, der ist one flight zu Paris widd Air Franze tonight.” I hang up and goes back to the ticketing lady. She directs me to Air France. I run to the Air France desk. The flight is overbooked, and they put me on a waiting list. If the plane doesn’t get filled, I’m on it. 20 minutes before deadline all of the economy class is full, and they start to upgrade passengers (moving economy passengers to business class seats). Five business seats still available. My plan B is a flight to Toronto an hour later, and than from there to London. From London to Stockholm everything is full, but I guess that problem will be easier to solve than the Montreal-to-Europe problem…

15 minutes to deadline - three business seats available. The worst 15 minutes of my life. 10 minutes - two seats. Five minutes - one freaking seat! Deadline! One seat! My saet! Thank you. “That’ll be $3 982.77.” “Say what?” “That’ll be $3 982.77, sir.” “Ehum…” And I couldn’t use the Lufthansa ticket without a Lufthansa stamp on it, and Lufthansa have no office at Pierre Trudeau. How to spend $3 982.77 in three minutes, without any reason to do so. Damn that hat!

But the trip was nice. I had a lot of champagne.

/P

Update: AIK won the game, but didn’t win the championships. But I didn’t know that in advance. And besides, AIK wins the championships every 12 years in average, and $3 982.77 in 12 years is $27.66 a month. That’s nothing!

(Originally written as a chronical for the Qbranch web site)

Hej!

Palle här. En kollega till mig, som vi kan kalla Laxen, gillar ost. Framförallt gillar han en viss ost som inte finns i Sverige. När han fick nys om att jag jobbade i Canada, så frågade han om jag kunde köpa ost åt honom. Visst kunde jag det. Jag gillar också ost.

Jag gillar även tatueringar. Jag har ett gäng. Det viktigaste med en tatuering är att den står för något. Visst, hellre en snygg tatuering än en ful, men hellre en ful med mening än en snygg men meningslös. Alla mina tatueringar har en mening. Där finns tatueringar som står för AIK, flipper, IT, anarkoliberalismen, hårdrock och frihet. Om de är snygga avgör däremot betraktaren.

Ost är ett stort område. Olika ostar kommer till sin rätt i olika omgivningar. Man kanske inte kläggar ner Camembert i makaronerna, och Grevé är inte så gott till portvin. Vissa ostar kommer till sin rätt i fler omgivningar än andra. Vissa ostar kommer inte till sin rätt oavsett omgivning. Laxens favoritost hette Velveeta, och enligt honom kommer den till sin rätt i makaroner.

Twins

Chefen gillar också tatueringar. Han och hans vapendragare uppbär stora likheter med Arnold Schwarzenegger och Danny DeVito i filmen Twins. Själv vet jag inte om jag skulle basunera ut en sådan likhet, men herrarna är uppenbarligen av annan åsikt. De vill nämligen köpa en tatuering på min kropp. En Twins-tatuering.

Jag frågade conciergen på hotellet om var man kunde köpa ost. Hon gav mig adresserna till några ostbutiker. Jag begav mig till en av dem, och gick och kikade lite bland ostarna. Av naturliga skäl dominerade franska ostar. Folket i Quebec ser sig själva som franska. Med svenska ögon ter de sig mest som fransktalande amerikaner. Jag frågade butiksinnehaverskan om de hade Velveeta. Hon gav mig en mycket förorättad blick och fnös.

Chefen gav mig ett skambud. ”En pizza med extra ost, ett helrör och Guns ’n Roses på högsta volym, okej?”. Mitt motbud låg naturligtvis på helt andra nivåer. Chefen är tydligen inte så bra på förhandlingar, för han har inte kommit så långt sedan sitt första bud. Han lade till 1200 bath i ett brunt kuvert. Ska han köpa en tatuering på mig för bruna kuvert på 1200 bath styck, så kommer hans kuvertbudget att bli enorm.

Tydligen är Velveeta inte någon fin ost. Under europeiska livsmedelslagar är det tveksamt om det ens är en ost. Butiksinnehaverskan hänvisade mig till IGA, vilket är ett kanadensiskt ICA. Jag begav mig till en IGA-butik och hittade mycket riktigt mängder med Velveeta. Det visade sig vara en färdigskivad och väldigt gul ost.

Många anser att kvalitet när det gäller tatueringar är snygga tatueringar. Jag anser att kvaliteten ligger i tatueringens innebörd. Vad Chefen anser vet jag inte, men Twins-tatueringen öppnar ju för spekulationer. Oavsett vilket, så är det ytterst tveksamt om en Twins-taturing någonsin kan bli särskilt snygg. Klart är dock att den blir dyr.

Velveeta

Tanten i ostbutiken anser uppenbarligen att Velveeta inte är en kvalitetsost. Jag är benägen att hålla med tanten i den frågan. Laksen anser dock att Velveeta är en alldeles ypperlig ost att klägga ner i makaronerna. Hemma hos Laksen ska nu han och hans vänner ha regelrätta makaroner-och-velveeta-orgier. Jag ska nog köpa ett par paket till åt honom.

Normala människor skulle antagligen inte anse Velveeta som särskilt kvalitativ. Normala människor anser antagligen inte heller en Twins-tatuering som särskilt kvalitativ. Laxen anser dock att Velveeta passar väldigt bra till makaroner. Och Chefen anser uppenbarligen att en Twins-tatuering passar väldigt bra på min kropp.

Slutsats: Kvalitet ligger i betraktarens ögon.

/P

I love cheese. Completely. When I order a sandwhich, a burger, a pizza or practically anything with cheese in it, I always order extra cheese. And I never get it. Even if I order extra extra cheese, I don’t get it. Or well… I get extra cheese in their eyes, but in my eyes, there’s no real difference from the ordinary amount of cheese. So I’ve starded to order “ridiculously much extra cheese” or “illegal amount of extra cheese”, just to make clear that I’m serious.

Today I called room service and ordered a burger with extra cheese.

“Sir, You’re from Europe, right?”
“Yes.”
“Well, then consider the extra cheese as alreay included, sir.”

To my surprise, he was right.

/P

(Originally written as a chronical for the Qbranch web site)

Hej!

Palle här. Såg precis min vän Peter i TV-programmet ”Singelcoacherna”. Programmet går ut på att eviga singlar ska lära sig hur man umgås med motsatta könet. Rent praktiskt innebar det allt från afrikansk dans till nya glasögon. Peter tyckte att det var rätt kul att vara med, även om inspelningsveckorna blev väldigt hektiska. Dessutom gjorde det tydligen nytta, för han säger att han har det betydligt lättare på raggningsfronten nu.

Canada

Jag är tillbaka i Montreal. Till och från. Jag åker ju naturligtvis hem till de allsvenska matcherna. Ingen har väl missat att två svartgula lag slåss om guldet? De 588 milen till hemmamatcherna innebär vissa logistiska bekymmer, men som konsult blir man rätt bra på logistik. I jämförelse med att se pokalen bärgas från andra sidan Atlanten så är dessutom de 588 milen till hemmamatcherna en fjäderlätt börda. Det ger dock vissa absurda effekter, och flygvärdinnorna på Air Canada har börjat kalla mig Palle.

Jennyralen såg också Singelcoacherna. Hon undrade om även icke-singlar kunde få vara med i programmet, och tittade menande på mig. Jag frågade aldrig vad hon menade med det. Kanske tyckte hon att den afrikanska dansen såg rätt kul ut? Peter fick också gå en massagekurs och träna på unga vackra damer, men jag tvivlar på att det var just det inslaget som hon tänkte på.

Jag hamnar på olika hotell hela tiden. Jag vet inte om det är mig det är fel på, eller om det bara är ont om hotellrum i Montreal. Vis av erfarenhet ber jag varje gång om ett rum på någon av de lägre våningarna. Sist fick jag ett på 20:e våningen. Nu väntar jag bara på att något av hotellen ska börja brinna.

Peter fick nya glasögon och en ny frisyr. De köpte även en massa nya kläder åt honom. Innan dess fick man se vad som fanns i hans garderob. Peters garderob bestod av enbart svarta kläder, och på den översta hyllan tronade till och med en svart hatt! Han fick säkert lära sig en massa matnyttiga saker under inspelningarna, men varför ändra på hans garderob? Den var ju perfekt redan från början.

AIK

Jag lyckades inte lösa logistiken när AIK mötte Häcken, så då befann jag mig i Canada. Den www.matchen.com som jag frågade efter sist finns inte än, och de asiatiska sidorna må sända den grekiska ligan, men uppenbarligen inte den Svenska. Jag surfade till TV-kanalens hemsida, och de erbjuder faktiskt ”Veckans match” över Internet, men de hade tydligen missat att AIK mot Häcken var veckans match. Jag ringde Jennyralen och försökte få henne att skriva ihop en dator med TV-kort hemma, men hon hade fullt upp hela veckan. Efter att ha mailat i princip alla jag känner med tillräcklig kunskap, så lyckades jag till sist hitta en person som kunde hjälpa mig. Han sprang och köpte ett TV-kort, jag loggade in på hans dator från hotellrummet, och en kvart innan matchen började tittade jag på en hackande TV-sändning från Sverige.

Peter är (eller var) den perfekta nörden. Jag känner ju några sådana i och med min hobby och mitt arbete. Bland annat Greken, en kär kollega till mig. Om Peter spelar i Nördallsvenskan leder Greken Nördsuperettan. Jag antar att jag själv spelar mina derbyn mot honom. Alla tre jobbar vi med datorer, har desamma som hobby, äger helsvarta garderober och spelar flipper. Hoppas nu bara att inte Chefen tittade på Singelcoacherna…

TV-sändningen var förvisso bättre än webbradio, men det gick inte upp mot den äkta varan. T ex började programmet buffra strax innan AIK gjorde matchens enda mål på straff. Som tur var kom det igång igen lagom till reprisen. Internet-TV har dock en del kvar att bevisa för mig, men jag är ganska övertygad om att det kommer att ta över en vacker dag.

Greken har som sagt även han en helsvart garderob (dock utan hatt). En gång på ett konferensjippo arrangerade Chefen en ”extreme makeover” på Greken. Ny frisyr, slingor i håret, färgglada kläder och välrakad. Det var inte utan att jag tänkte tillbaka på det jippot när jag tittade på Singelcoacherna. Greken är dock inte singel, åtminstone ingen evig sådan. Jennyralen känner för övrigt Greken sedan länge. Kanske var det honom hon menade med sin blick?

Återigen förundras jag över att underhållningsbranschen inte ännu inte lyckas konkurrera ut piraterna. Min lilla privata TV-kanal på hotellrummet var ju egentligen en olaglig piratsändning (tror jag). Jag hade gärna betalat ganska mycket pengar för att se matchen lagligt (och TV-kort är ju inte heller gratis), men det gick helt enkelt inte. Det enda lagliga sättet för mig att kunna se matchen på TV hade varit att flyga hem, och då hade jag ju lika gärna kunnat se den på riktigt. Internetsändningarna av ”Veckans match” är dock ett stort steg i rätt riktning, och jag tror inte att det dröjer så länge innan vi får se mycket mer av sådant.

Det är faktiskt inte bara AIK som lockar hem mig då och då. Hemma väntar ju även Jennyralen och Jycken. Dessutom tar hotellen hutlöst betalt för att tvätta kläder, även om de är helsvarta. Om inte annat så måste jag alltså hem och tvätta.

/P

I was in New York in 2001. Later they crashed planes into houses.
I was on Bali in 2002. Later they bombed my favorite restaurant.
I was in Spain in 2003. Later they bombed the subway.
I was in Phuket in 2004. Later a tsunami flooded the city.
I was in Kolding in 2004. Later their fireworks factory exploded.
I’m in Montreal now, and a few days ago there was a school shooting at the McGill’s University.

Tomorrow I’m going to Toronto. Stay away.

/P

(Originally written as a chronical for the Qbranch web site)

Hej!

Palle här. Jag har aldrig följt TV-serier. Inte för att jag inte gillar TV-serier. Det finns flera TV-serier som jag tycker är bra. Men att sätta sig vid TV-apparaten en viss tid på dygnet för att inte missa ett avsnitt är helt enkelt inte kompatibelt med min livsstil. Däremot fungerar det alldeles utmärkt att ladda hem hela säsonger, och sedan titta på avsnitten i den ordning och takt man själv vill. I dag är det dock olagligt att göra på det sättet.

Jag har däremot följt ett fotbollslag hemma som borta större delen av mitt vuxna och halvvuxna liv. Att infinna sig på Råsunda eller någon arena ute i landet en viss tid i veckan fungerar tydligen alldeles utmärkt. Jag och Polaren Per har åkt världen runt för att se på AIK, och vi lyckas alltid landa i rätt stad vid rätt arena precis vid avspark, oavsett om matchen är i Solna eller Istanbul. Jag har aldrig riktigt förstått varför jag är kompatibel med fotbollsmatcher på fasta tider men inte med TV-serier på fasta tider. Kanske beror det på att Polaren Per är logistiker?

The Pirate Bay

Ingen har väl missat det som kvällspressen snabbt döpte till ”Piratkriget”? The Pirate Bay har ökat sin ”omsättning” med 20-30 procent efter tillslaget. Piratpartiet har ökat från 2000 till 7000 medlemmar. Oavsett om det nu var Antipiratbyrån, Hollywood, Vita Huset eller Bodström som beordrade razzian så är det väl bara för piratrörelsen att tacka för hjälpen. För att dra en fotbollsanalogi så känns hela aktionen som ett riktigt präktigt självmål.

Jennyralen är också fotbollstokig. Det är bra, för då har hon full förståelse för att jag t ex försvinner en hel höst när AIK spelar i Champions League. Dock hejar hon på ett kvartersgäng från söder. Det ställer till vissa praktiska problem, framförallt vid färgval gällande gemensamma inköp. Fördelen är att passningen av Jycken blir ganska lättarrangerad, då matcherna sällan är samtidigt. Dessutom ger det vissa lustiga effekter. Till exempel är det väldigt lätt att gissa vilken tandborste som är vems, eller vem som sover på vilken sida av sängen. Vi brukar även gå på fotboll tillsammans ibland. Två gånger om året. Då står vi 120 meter från varandra.

Oavsett vad man tycker i sakfrågan gällande upphovsrätt, så torde det stå klart att filmbolagen och musikindustrin måste göra något. Det lär inte fungera i längden att jaga fildelare med advokater, och tro att folk då slutar att ladda ner filmer och musik. Man måste ta fram tjänster som är enklare och bekvämare än att söka på än piratnätverk och piratsidor, och utan att prisskillnaden är så stor att man hellre tar den obekväma vägen. En film eller låt måste dessutom erbjudas den lagliga vägen så fort som möjligt, så att folk inte laddar hem den piratvägen eftersom de inte orkar vänta. Embryon finns redan, både för musik och för film, men hittills är min känsla att det är lite för dyrt, lite för långsamt och lite för dåligt utbud. Jag är dock övertygad om att det kommer.

Just nu håller fotbolls-VM på. Jag har aldrig varit någon landslagsmänniska. Jag ser hellre AIK vinna med 1-0 borta mot Trelleborg än jag ser Sverige vinna VM-guld. När EM gick i Sverige 1992 så var jag dock på matcherna, och jag brukar kolla på tävlingslandskamperna på TV. Jag gillar dock inte fotboll på TV. Jag gillar de taktiska aspekterna av fotboll, och eftersom producenterna envisas med att hela tiden visa närbilder på tekniska genier, så är det hopplöst att följa taktiken på TV. Spelet utan boll försvinner helt. Om jag bara ville se tekniska finesser i närbild skulle jag titta på en dutt-tävling istället för en fotbollsmatch. Utöver Sverige och Danmark så hejar jag numera på Ghana, eftersom de har Boateng på bänken.

Fotbolls-VM är ett bra exempel på svårigheterna med att stoppa pirater. Vem som helst som har en dator med TV-kort kan stoppa in en antennsladd och sedan sända fotbolls-VM till hela världen. Vem som helst som har en tillräckligt snabb Internetanslutning kan sedan titta på den sändningen. Fotbolls-VM sänds ju på TV, så internetsändningarna är lite redundanta, men om jag vore väldigt intresserad av t ex den grekiska ligan? De flesta europeiska ligor sänds idag från Asien via just sådana internetsändningar, eller via internetsändningar från TV-bolag som faktiskt har köpt (lokala) rättigheter. Internet bryr sig dock inte om att rättigheterna är lokala. Enda sättet att möta dylika gratissändningar torde vara att erbjuda samma tjänst kommersiellt. Om tittaren vet att man kan hitta matchen på www.matchen.com istället för att behöva krångla med att leta rätt på piratsändningen, så kan www.matchen.com nog ta betalt, så länge det inte är alltför dyrt.

Safe color

Jag funderade ett tag, av lätt insedda skäl, på att köpa en gul bil. Jag lade dock snabbt ned tanken när jag insåg hur svårt det skulle bli att parkera. Tänk när man äntligen hittar den där enda lediga platsen i hela området, och så visar det sig att det står en röd och en blå bil på varsin sida om platsen? Bara att leta vidare. Dessutom befarar jag att en gul bil av samma anledning skulle kunna leda till livsfarliga omkörningar om man hamnar i motsvarande situation på en landsväg. Polaren Per hade en gul bil. Det har han inte längre. Jag köpte en silverfärgad bil. Silverfärgat är ofarligt.

Nu väntar jag på att kunna ladda hem serier som t ex StarGate och The 4400 från www.tv-serier.com. Slipper jag krångla med piratvägen så betalar jag gärna för det. AIK fortsätter jag däremot att titta på live.

/P

(Originally written as a chronical for the Qbranch web site)

Hej!

Palle här. Endast Skatteverket kallar mig för Patrik Bodin. Jag är sedan urminnes tider konsult på Qbranch och nu ska jag börja representera firman även på detta sätt (nu fick nog Chefen hicka). Jag kommer att förgylla er tillvaro och det här nyhetsbrevet med anekdoter från den digitala världen.

Disaster Recovery. Du vet, de där orden som låter så jobbiga, men som är ack så nödvändiga. Häromdagen fick jag uppleva Disaster Recovery i verkligheten. I den värld där jag känner mig mest hemma - den digitala - innebär begreppet Disaster Recovery många saker. Allt från backuprotationer med halva släkten inblandad till långa kontaktlistor och procedurbeskrivningar. Det hela går ut på att verksamheten ska kunna fortgå - även om den stora katastrofen inträffar. Nu har jag upptäckt att verkligheten inte ligger så långt från den digitala världen…

Jag är just nu på resande fot – i skrivande stund på ett hotell i Montreal. Som alla hotell på den här sidan pölen, så sticker stället upp. Runt femtio våningar upp närmare bestämt. De riktigt rutinerade resenärerna brukar av praktiska skäl se till att bo på de lägre våningarna, men bor man på andra våningen i Kristineberg så tycker man det är rätt kul att bo på fyrtionde våningen ibland. Jag bor alltså fyrtionde våningen.

Häromveckan började arbetet redan klockan fyra på morgonen lokal tid. Alltså gick jag och lade mig redan vid tiotiden. Ett par timmar senare börjar det tuta i mitt hotellrum. Jag blir lite irriterad och ringer receptionen. Ingen svarar. Efter en stund skriker en hysterisk röst på franska ur högtalaren. Jag förstår ingenting. Ringer receptionen igen. Ingen svarar. Samma röst byter till engelska. Det brinner i kåken. På våning två.

Scyscraper on fire

38 våningar längre upp funderar jag över mina alternativ. Jag kikar ut över den bedårande utsikten – halvvägs upp till himmelen. Inser rätt fort att den vägen är lika dödlig som vacker. Jag klär mig lite representabelt samtidigt som rösten meddelar att hissarna är avstängda. Endast ett alternativ återstår: att börja knalla neråt. Mot våning två.

Ute i trappan är det till en början rätt tomt, men ju längre ner jag kommer, desto fler människor finns det omkring mig. Våning tjugo – början till trafikstockning. Våning tio - snigelfart. Jag får normalt inte panik, men att befinna sig i en trafikstockning i ett trapphus som långsamt fylls med rök är en ganska… frustrerande känsla. Jag roar mig med att räkna trappsteg. Trettio steg per våning.

Receptionen, på våning tre, är insvept i tunn brandrök. Det sticker i näsan. Överallt springer det omkring förvirrade brandmän och huset är omringat av blinkande stegbilar. Underligt nog är baren i lobbyn öppen, trots all kaos. Jag hittar en kollega, och vi tar en öl i baren betraktandes villervallan. Kan detta vara ett marknadsföringsjippo från hotellbaren? Så här många gäster har de nog aldrig haft. Efter ett par timmar droppar de förvirrade brandmännen av. Vi får komma upp på rummen igen. Via hissen.

1110 trappsteg. Dagen efter känns det som att jag har lånat Johan Mjällbys knän. Varje steg är en plåga. Till och med en så busenkel sak som att köra en amerikansk bil blir en konst. Nästa gång en hysterisk röst förklarar att hotellet brinner, så stannar jag på rummet och brinner inne. Eller så bor jag på våning två.

Disaster Recovery. Du vet, de där orden som låter så jobbiga, men som är ack så nödvändiga. I verkligheten innebär Disaster Recovery bland annat trappor. Trappor är Disaster Recovery. När hissarna inte fungerar, till exempel för att hotellet brinner, så tar man trapporna. Jobbigt, fruktansvärt jobbigt, men nödvändigt, ack så nödvändigt.

Jobbet? Jodå, vi kom upp i tid, och vi var klara inom servicefönstret. Så klart!

/P