(Originally written as a chronical for the Qbranch web site)

Hej!

Palle här. Endast Skatteverket kallar mig för Patrik Bodin. Jag är sedan urminnes tider konsult på Qbranch och nu ska jag börja representera firman även på detta sätt (nu fick nog Chefen hicka). Jag kommer att förgylla er tillvaro och det här nyhetsbrevet med anekdoter från den digitala världen.

Disaster Recovery. Du vet, de där orden som låter så jobbiga, men som är ack så nödvändiga. Häromdagen fick jag uppleva Disaster Recovery i verkligheten. I den värld där jag känner mig mest hemma – den digitala – innebär begreppet Disaster Recovery många saker. Allt från backuprotationer med halva släkten inblandad till långa kontaktlistor och procedurbeskrivningar. Det hela går ut på att verksamheten ska kunna fortgå – även om den stora katastrofen inträffar. Nu har jag upptäckt att verkligheten inte ligger så långt från den digitala världen…

Jag är just nu på resande fot – i skrivande stund på ett hotell i Montreal. Som alla hotell på den här sidan pölen, så sticker stället upp. Runt femtio våningar upp närmare bestämt. De riktigt rutinerade resenärerna brukar av praktiska skäl se till att bo på de lägre våningarna, men bor man på andra våningen i Kristineberg så tycker man det är rätt kul att bo på fyrtionde våningen ibland. Jag bor alltså fyrtionde våningen.

Häromveckan började arbetet redan klockan fyra på morgonen lokal tid. Alltså gick jag och lade mig redan vid tiotiden. Ett par timmar senare börjar det tuta i mitt hotellrum. Jag blir lite irriterad och ringer receptionen. Ingen svarar. Efter en stund skriker en hysterisk röst på franska ur högtalaren. Jag förstår ingenting. Ringer receptionen igen. Ingen svarar. Samma röst byter till engelska. Det brinner i kåken. På våning två.

Scyscraper on fire

38 våningar längre upp funderar jag över mina alternativ. Jag kikar ut över den bedårande utsikten – halvvägs upp till himmelen. Inser rätt fort att den vägen är lika dödlig som vacker. Jag klär mig lite representabelt samtidigt som rösten meddelar att hissarna är avstängda. Endast ett alternativ återstår: att börja knalla neråt. Mot våning två.

Ute i trappan är det till en början rätt tomt, men ju längre ner jag kommer, desto fler människor finns det omkring mig. Våning tjugo – början till trafikstockning. Våning tio – snigelfart. Jag får normalt inte panik, men att befinna sig i en trafikstockning i ett trapphus som långsamt fylls med rök är en ganska… frustrerande känsla. Jag roar mig med att räkna trappsteg. Trettio steg per våning.

Receptionen, på våning tre, är insvept i tunn brandrök. Det sticker i näsan. Överallt springer det omkring förvirrade brandmän och huset är omringat av blinkande stegbilar. Underligt nog är baren i lobbyn öppen, trots all kaos. Jag hittar en kollega, och vi tar en öl i baren betraktandes villervallan. Kan detta vara ett marknadsföringsjippo från hotellbaren? Så här många gäster har de nog aldrig haft. Efter ett par timmar droppar de förvirrade brandmännen av. Vi får komma upp på rummen igen. Via hissen.

1110 trappsteg. Dagen efter känns det som att jag har lånat Johan Mjällbys knän. Varje steg är en plåga. Till och med en så busenkel sak som att köra en amerikansk bil blir en konst. Nästa gång en hysterisk röst förklarar att hotellet brinner, så stannar jag på rummet och brinner inne. Eller så bor jag på våning två.

Disaster Recovery. Du vet, de där orden som låter så jobbiga, men som är ack så nödvändiga. I verkligheten innebär Disaster Recovery bland annat trappor. Trappor är Disaster Recovery. När hissarna inte fungerar, till exempel för att hotellet brinner, så tar man trapporna. Jobbigt, fruktansvärt jobbigt, men nödvändigt, ack så nödvändigt.

Jobbet? Jodå, vi kom upp i tid, och vi var klara inom servicefönstret. Så klart!

/P