Thaik away bike

I’m in Thailand right now, and the hotel has got my passport. But I have an expired pink temporary passport that I sometimes use when I don’t have my ordinary passport. I went to rent a bike, and the rental guy asked me for passport. I gave him the expired pink temporary passport. He smiled. He asked for a drivers license. I showed him my license, with pictures clearly announcing that it is only for cars and not for bikes. He smiled. He mumbled something about “Noo insoolens” that I didn’t understand. I smiled. He smiled. He handed me a bike.

Later on, I gave two of my colleagues a ride. One on the parcel carrier and one on the handlebars. The car in front of me hit the brakes, since there suddenly was a police road block ahead. I was kinda heavy loaded, so we bumped into the back of the car. A woman jumped out of the car and started yelling in Thai. I didn’t understand much (nothing, in fact), and was frankly more worried about the police opinion on my overcrowded bike and non-existing bike drivers license than about her.  The cops had noticed us, and was coming our way.

But apparently I was worried for nothing. They yelled at us, complaining about us stopping the traffic, and told us to move on quickly. We moved on quickly.

/P

Update: The woman texted me a couple of weeks later, asking about money for damages on the car. I replied that I’d be happy to pay, if she provided paperwork from the insoolens company. I never heard from her again.

Skyskrapan brinner! (Swedish)

(Originally written as a chronical for the Qbranch web site)

Hej!

Palle här. Endast Skatteverket kallar mig för Patrik Bodin. Jag är sedan urminnes tider konsult på Qbranch och nu ska jag börja representera firman även på detta sätt (nu fick nog Chefen hicka). Jag kommer att förgylla er tillvaro och det här nyhetsbrevet med anekdoter från den digitala världen.

Disaster Recovery. Du vet, de där orden som låter så jobbiga, men som är ack så nödvändiga. Häromdagen fick jag uppleva Disaster Recovery i verkligheten. I den värld där jag känner mig mest hemma – den digitala – innebär begreppet Disaster Recovery många saker. Allt från backuprotationer med halva släkten inblandad till långa kontaktlistor och procedurbeskrivningar. Det hela går ut på att verksamheten ska kunna fortgå – även om den stora katastrofen inträffar. Nu har jag upptäckt att verkligheten inte ligger så långt från den digitala världen…

Jag är just nu på resande fot – i skrivande stund på ett hotell i Montreal. Som alla hotell på den här sidan pölen, så sticker stället upp. Runt femtio våningar upp närmare bestämt. De riktigt rutinerade resenärerna brukar av praktiska skäl se till att bo på de lägre våningarna, men bor man på andra våningen i Kristineberg så tycker man det är rätt kul att bo på fyrtionde våningen ibland. Jag bor alltså fyrtionde våningen.

Häromveckan började arbetet redan klockan fyra på morgonen lokal tid. Alltså gick jag och lade mig redan vid tiotiden. Ett par timmar senare börjar det tuta i mitt hotellrum. Jag blir lite irriterad och ringer receptionen. Ingen svarar. Efter en stund skriker en hysterisk röst på franska ur högtalaren. Jag förstår ingenting. Ringer receptionen igen. Ingen svarar. Samma röst byter till engelska. Det brinner i kåken. På våning två.

Scyscraper on fire

Scyscraper on fire

38 våningar längre upp funderar jag över mina alternativ. Jag kikar ut över den bedårande utsikten – halvvägs upp till himmelen. Inser rätt fort att den vägen är lika dödlig som vacker. Jag klär mig lite representabelt samtidigt som rösten meddelar att hissarna är avstängda. Endast ett alternativ återstår: att börja knalla neråt. Mot våning två.

Ute i trappan är det till en början rätt tomt, men ju längre ner jag kommer, desto fler människor finns det omkring mig. Våning tjugo – början till trafikstockning. Våning tio – snigelfart. Jag får normalt inte panik, men att befinna sig i en trafikstockning i ett trapphus som långsamt fylls med rök är en ganska… frustrerande känsla. Jag roar mig med att räkna trappsteg. Trettio steg per våning.

Receptionen, på våning tre, är insvept i tunn brandrök. Det sticker i näsan. Överallt springer det omkring förvirrade brandmän och huset är omringat av blinkande stegbilar. Underligt nog är baren i lobbyn öppen, trots all kaos. Jag hittar en kollega, och vi tar en öl i baren betraktandes villervallan. Kan detta vara ett marknadsföringsjippo från hotellbaren? Så här många gäster har de nog aldrig haft. Efter ett par timmar droppar de förvirrade brandmännen av. Vi får komma upp på rummen igen. Via hissen.

1110 trappsteg. Dagen efter känns det som att jag har lånat Johan Mjällbys knän. Varje steg är en plåga. Till och med en så busenkel sak som att köra en amerikansk bil blir en konst. Nästa gång en hysterisk röst förklarar att hotellet brinner, så stannar jag på rummet och brinner inne. Eller så bor jag på våning två.

Disaster Recovery. Du vet, de där orden som låter så jobbiga, men som är ack så nödvändiga. I verkligheten innebär Disaster Recovery bland annat trappor. Trappor är Disaster Recovery. När hissarna inte fungerar, till exempel för att hotellet brinner, så tar man trapporna. Jobbigt, fruktansvärt jobbigt, men nödvändigt, ack så nödvändigt.

Jobbet? Jodå, vi kom upp i tid, och vi var klara inom servicefönstret. Så klart!

/P

Danish Champion! (Swedish)

Vi var fem svenskar som åkte ner för att visa danskarna var flippret ska stå. Mats “MCR” Runsten, Jörgen “IFK” Holm, Per “APB” Holknekt (fd världsmästare i skateboard), Svante “SVE” Eriksson och undertecknad.

Alla fem svenskar klarade sig utan problem i kvalspelet, och fanns bland de 24 personer som gick vidare till slutspel. Även första kvalspelsomgången klarades med bravur, och med 12 spelare kvar så var hälften svenskar och resten danskar. Dock lottades Jörgen och Svante mot varandra, och Svante blev den första svensken att åka ur. Jörgen hade dessförinnan även slagit ut en tidigare dansk mästare (“WIZ”).

Vi andra tre spöade våra danskar, och till semifinalen var fyra av sex spelare svenskar! En av de två danskarna var den tvåfaldiga (och regerande) danska mästaren Lars Arskov Jensen (“LAJ”) från Köpenhamn.

Semifinalen spelades i två heat med tre spelare i varje. Vinnarna skulle gå till final, tvåorna till match om tredje pris och treorna åkte ut. Den spelade på “Jokerz” från 1988, och slutade inte bättre än att de två danskarna knep tredjeplatserna. Helsvenskt i både final och match om tredje pris alltså.

Matchen om tredje pris spelade mellan Mats och Jörgen, och slutade med att Mats knep tredjeplatsen. Finalen spelades således mellan mig och Per. Det blev dessutom extra spänning i finalen, i och med att Per var den som anordnat vadslagningen i samband med tävlingen. Han hade (korkat nog) satt oddset 12 gånger pengarna på att jag skulle vinna, och ett antal personer (däribland Pac) hade satsat sammanlagt 600 SEK och 100 DKK på mig. Matchen gällde alltså, förutom vem som skulle bli dansk mästare, även 7200 SEK och 1200 DKK.

Finalen spelade på “Lord of the Rings” från 2003 i bäst av tre spel (“set”). Spelet var inställt på fem kulor utan extrabollar och i “tournament mode” (vilket stänger av de flesta slumpmoment i spelets egler). Första set böljade fram och tillbaka, och varje kula innebar att vi bytte ledning med varandra. När sista kulan rann så visade tavlan 182 miljoner för Per och 165 miljoner för mig. Två riktigt bra score, men tyvärr var ju hans lite bättre.

Andra set blev riktigt spännande. Efter att jag spelat klart mina kulor, och Per hade en kula kvar, så var ställning 92 miljoner mot 83 miljoner i min favör. Här trodde jag att det var kört, eftersom ingenting tydde på att Per inte skulle lyckas hämta hem de sista ynka 9 miljonerna på sista kulan. Dock var någon på min sida, och Per lyckades inte komma upp i mer än 86 miljoner.

I tredje set rivstartade jag, och plockade 130 miljoner redan på de två första kulorna. Per låg på runt 20 miljoner efter sina första två kulor, och jag började ana en viss uppgivenhet hos min motståndare. Efter min fjärde kula låg jag på 160 miljoner, och Per på 32 miljoner. Efter två fina finalset orkade Per inte längre hålla uppe nivån, och när han hade spelat sin sista kula visade tavlan 35 miljoner, och jag behövde aldrig spela min sista kula.

Slutställning alltså:

1. PAL
2. APB
3. MCR
4. IFK
5. LAJ (f d dansk mästare) & KWK (någon för mig okänd dansk)
7. SVE (tillsammans med sex danskar)

Priset, utöver titeln och äran, blev semifinalspelet “Jokerz” från 1988. Dock funderar jag, p g a den något höga fraktkostnaden, att sälja spelet i Danmark, och istället köpa ett i Stockholm. Om någon känner någon som har ett “F-14 Tomcat” från 1987 till salu, så hör gärna av er till mig.

Danskarna var till en början lite smått irriterande över att ett gäng svenskar kom ner och dominerade deras mästerskap, men under finalen övergick irritationen alltmer i beundran inför det fina spelet, och efteråt tackade de istället för lektionen. Jag skulle ljuga om jag påstod att den reaktionsförändringen kändes fel. ;)

Danskarna är nu uppbjudna till Stockholm Open i februari/mars nästa år, så vi får se om de lyckas göra om bedriften.

/P