(Originally written as a chronical for the Qbranch web site)

Hej!

Palle här igen. Sedan förra nyhetsbrevet förgyller jag din tillvaro med anekdoter från den digitala världen. Marknadsavdelningen lyckades tydligen bota Chefens hicka, för här kommer en ny Qrönika!

Killer Application. Jag vet inte riktigt hur jag ska översätta begreppet. Vare sig “Dödsprogram” eller “Genomslagstillämpning” känns särskilt träffande. Svenska Datatermgruppen, som annars brukar visa isländsk nit i sin översättningsiver, hade ingen hjälp att komma med den här gången. Jag nöjer mig med att försvenska stavningen och kallar det för “killerapplikation”.

Jennyralen, min närmaste och käraste, beordrade mig häromdagen att åka förbi affären på hemvägen. Jag handlade det jag skulle och lokaliserade sedan kassorna. Det var inte svårt. Bara att ta sikte på folksamlingen innanför dem. Personalen drog varorna en och en framför kassans läsare. Kunderna betalade. Antingen genom att dra ett plastkort i en läsare, eller genom att lämna över föremål av papper och metall. Till slut blev det min tur. Efter genomgången process kunde även jag åka hem.

I den värld där jag känner mig mest hemma - den digitala - innebär begreppet killerapplikation oftast en mjukvara som är så efterfrågad att folk köper ett stycke hårdvara enkom för att mjukvaran kräver det. VisiCalc sägs vara den första killerapplikationen. Innan VisiCalc fanns det två sätt att arbeta med siffror. Antingen använde man sig av papper och penna, eller så hyrde man in sig på en mini- eller stordator. VisiCalc, förebilden till MS Excel, blev så populär att hårdvaran den krävde, Apple II, blev en storsäljare.

När jag skrev min förra qrönika var jag i Montreal. I Montreal tar taxichaufförerna endast kontanter. Jag har sällan kontanter på mig. Alltså fick jag be chauffören åka förbi en bankomat varje gång. Det innebar högre kostnad och längre restid. Nu tänker du säkert att jag borde ha tagit ut tillräckligt med pengar innan resan. Men om man känner mig så vet man att det inte spelar någon roll. När jag väl sitter där i taxin har jag garanterat inte tillräckligt med pengar ändå.

En annan definition på killerapplikation är lite mjukare. Då innebär begreppet ett användningsområde som får en viss teknologi att slå genom. E-post och WWW anses vara exempel på de killerapplikationer som spred internet till den stora massan. SMS och vanliga telefonsamtal kan sägas vara de killerapplikationer som har fått miljarder människor att skaffa mobiltelefon.

Häromdagen ringde Polaren Per. Han är en sådan som alltid har för mycket månad kvar i slutet på pengarna. Jag har som sagt sällan kontanter på mig. Tidigare i år lånade jag därför några hundra av honom. Nu behövde han dem. Akut. Elektroniskt hade det inneburit tre bankdagar. Jag fick vackert sätta mig i bilen, åka förbi en bankomat och åka hem till honom med pengarna.

Om vi lämnar den värld där jag känner mig mest hemma – den digitala – och ger oss ut i verkliga världen, så upptäcker vi tusentals killerapplikationer. Matlagning (elden), kärran (hjulet), bilen (bensinmotorn) och stövlar (gummi). Hur populär hade ångmaskinen blivit om vi inte hade kunnat stoppa den i båtar och tåg? Hur kul hade det varit med kopparkablar om de inte hade kunnat leda elektricitet?

Jag längtar efter nästa killerapplikation. Med den på plats hade jag aldrig behövt stå i folksamlingen. Jag hade inte behövt åka omvägar i Montreal. Och Polaren Per hade fått sina pengar på två röda. Vad jag talar om? Mikrobetalningar. Elektroniska mikrobetalningar.

Alltså en betalningsmetod som inte kräver plastkort eller små föremål av papper och metall. En betalningsmetod som är så snabb att den lämpar sig för alla sorters inköp, och framförallt de små. Frågar du mig, så tror jag att mikrobetalningar kommer att röna samma öde som textmeddelanden och kameror – att bakas in i mobiltelefonen. Tänk att köra den överfulla varuvagnen genom en avläsarport, svara med grön knapp på ett ”SMS” och sedan vara klar! Tänk att kunna bifoga en hunka med SMS:et till Polaren Per?

Jag längtar!

/P